det viktigaste i livet är att välja

På något vis är det som att ju mer jag har haft att säga, desto mindre har kommit ur mig,

Det är alldeles för sent för att vara vaken men jag kan inte sova. Markus somnade för några timmar sedan och jag har haft lite adrenalinrusning sedan dess. Mitt huvud tycker inte om kaffe i kombination med sov, alltså är jag vaken. Nu börjar känslan av att "Det är inte lönt att sova alls!" smyga sig in men jag tror att jag ska ta en cigg och sen försöka. Nu kommer gäspet också, alltid bra.

Nej men som jag började med att säga, på skunk brukade jag skriva relativt frekvent. Det ligger tre/fyra dagbokssidor på en gammal användare, läste just genom dom för första gången på många år. Konstigt. Det finns vissa känslor som jag rusat förbi, för att jag känt på mig att de skulle kunna förtära mig lite hårdare än vad jag velat. Om jag blundar ser du mig inte. Men nu kan jag faktiskt säga att jag inte behöver rusa längre, jag kan läsa gamla saker om gamla känslor utan att det knackar på minnesporten.

Det hände en grej och sen blev jag tillsammans med Markus och jag slutade skriva på skunk någonstans där omkring. Inte för att jag inte hade något att älta/berätta/skriva om utan för att jag helt plötsligt hade alldeles för mycket. Så många ord och känslor att dom inte fick plats i bokstäver. Kanske börjar det lugna sig. Jag skulle gärna vilja skriva mer. När jag läser de där gamla dagböckerna så tycker jag faktiskt om tjejen som skrivit dom. Hon har en trevlig ton och jag uppfattar inte henne som bitter och ångestsjuk, mer bara rastlös, trött och onöjd. Hur det nu kan vara något positivt?

Det bästa med att skriva ner saker som händer och ting man känner är att man då kan dementera de där puzzlade bilderna som ens hjärna bygger av minnesfragment. Sällan stämmer minnet överens med verkligheten, vare sig det gäller folk, fä eller vanlig fylla.

Jag känner mig dum av lite olika anledningar. Säga vad man vill om den "alternativa" ungdomsfalangen jag är uppväxt med, men de har ändå stöpt oss i jävligt hårda formar. Där intelligens och intellektualitet sätter gränser för vad du ska tro och tycka. Allas rätt till rättigheter! Ibland känns det som om de inte tänker alls. Jag känner mig ofta ifrågasatt. Som att det inte räcker med att jag tycker eller känner på ett vis, jag måste kunna förklara och hävda mina åsikter också. Vilket jag också kan, självklart, annars vore de inte mina aktiva val. Men varför måste jag? Oftast har jag faktiskt ingen lust.

Jag har börjat fundera på om jag är troende. På riktigt och det känns sjukt jobbigt att skriva. Säga. Erkänna. Kanske är detta det enda jag inte kan förklara eller hävda. Jag vet inte riktigt själv. Som när jag blev tvungen att försvara vårt val att gifta oss kristet i somras, jag blev så chockad att jag knappt kunde säga något. Fråga om, javisst, det är ju alltid intressant, men att ifrågasätta är annorlunda. Jag skulle aldrig få för mig att be någon med en annan sexualitet att hävda sitt val inför mig, det är inte min sak. Kanske kan man välja bort både en sexuell läggning och en tro, men jag tror inte man kan välja till något av dom. Antingen så finns det där, eller inte.

Sen har jag en konservativ syn på knark, äcklas enormt av porr och har en elfenbenhård syn på vänskap. Men det kan jag skriva om en annan natt. Jag förstår att ingen orkar läsa såhär långa inlägg, men palla skriva för någon annans skull.