Once upon a time in lalaland var jag sexton
och då:
++blev jag med piercing i läppen
++var jag förälskad i alla killarna i klassen, typ
++fick jag en vän som kröp mig under huden
++flyttade jag med flickorna till kollektivet
++gick jag hem från skolan för att ta livet av mig men ica hade inga rakblad
++drack jag vodka för första gången
++åkte jag på mitt första hultsfred
++färgade jag mitt hår rosarosa
++började jag sms-stalka en stackars kille som jag avgudade
++var jag fin men full av självförakt
Jag saknar henne ibland. Ibland känns det som hon finns här i mig men varje gång jag försöker gripa tag om henne, så famlar jag i luften. Inte så att jag vill vara den emotionellt och empatiskt handikappade flicka som jag var då, men jag känner mig aldrig som mig själv. Fångad i för mycket sjukdom, för mycket sorg, för mycket maktlöshet och JAG ORKAR INTE. Jag är så trött på att avsky mig själv. För jag har gjort det hela mitt liv och jag överdriver inte.
Jag skulle så gärna bara vilja ha någonting att se framemot. Jag befinner mig mitt ute på havet och ingenstans skymtar jag land. Så hänger jag upp allting på oviktiga saker, som den där Svenskt Tenn soffan som jag så gärna skulle vilja ha eller den där resan som jag så gärna skulle vilja åka på. De sakerna tar upp all min tanketid och jag sitter i soffan och gråter ögonen ur mig för att vi inte har råd för att det är så mycket lättare att gråta över de sakerna än att jag inte bytt linser på ett halvår eller att jag fryser så jävla mycket om fötterna för att mina skor är håliga och slita men att vi inte har råd med ett par nya.
Och jag sitter i soffan och gråter över saknaden efter mormor för att hon älskade mig så villkorslöst och jag älskar henne så mycket och jag önskar att jag kunde tycka om mig själv. I alla fall lite.
och då:
++blev jag med piercing i läppen
++var jag förälskad i alla killarna i klassen, typ
++fick jag en vän som kröp mig under huden
++flyttade jag med flickorna till kollektivet
++gick jag hem från skolan för att ta livet av mig men ica hade inga rakblad
++drack jag vodka för första gången
++åkte jag på mitt första hultsfred
++färgade jag mitt hår rosarosa
++började jag sms-stalka en stackars kille som jag avgudade
++var jag fin men full av självförakt
Jag saknar henne ibland. Ibland känns det som hon finns här i mig men varje gång jag försöker gripa tag om henne, så famlar jag i luften. Inte så att jag vill vara den emotionellt och empatiskt handikappade flicka som jag var då, men jag känner mig aldrig som mig själv. Fångad i för mycket sjukdom, för mycket sorg, för mycket maktlöshet och JAG ORKAR INTE. Jag är så trött på att avsky mig själv. För jag har gjort det hela mitt liv och jag överdriver inte.
Jag skulle så gärna bara vilja ha någonting att se framemot. Jag befinner mig mitt ute på havet och ingenstans skymtar jag land. Så hänger jag upp allting på oviktiga saker, som den där Svenskt Tenn soffan som jag så gärna skulle vilja ha eller den där resan som jag så gärna skulle vilja åka på. De sakerna tar upp all min tanketid och jag sitter i soffan och gråter ögonen ur mig för att vi inte har råd för att det är så mycket lättare att gråta över de sakerna än att jag inte bytt linser på ett halvår eller att jag fryser så jävla mycket om fötterna för att mina skor är håliga och slita men att vi inte har råd med ett par nya.
Och jag sitter i soffan och gråter över saknaden efter mormor för att hon älskade mig så villkorslöst och jag älskar henne så mycket och jag önskar att jag kunde tycka om mig själv. I alla fall lite.
