47 dagar kvar på Markus A-kassa, från och med vecka två. Han fick ett brev häromdagen. Det känns som jag står utanför mig själv, utanför mitt liv, vårt liv och bara väntar. På hoppet och ljuset eller på mörkret och desperation. Det är antingen eller. Jag kan inte ens gråta längre, över den här fullständigt hopplösa situationen. Bara biter ihop tänderna och vaknar med huvudvärk. Konstant magkatarr och sura uppstötningar.
När jag försöker vara positiv säger jag att det är bra för alla att prova på att vara fattiga. Prioriteringar som förändras och allt sånt där som låter positivt men som mest egentligen får mig att vilja bli kramad och klappad på. Ingen borde få leva såhär. Jag önskar ingen mitt dåliga samvete över att barnet inte kan få dricka den där juicen hon längtar så mycket eller de där frukterna hon tycker så mycket om eller att mannen blir tunnare och tunnare eller min totala brist på ork och vilja.
När jag försöker vara positiv säger jag att det är bra för alla att prova på att vara fattiga. Prioriteringar som förändras och allt sånt där som låter positivt men som mest egentligen får mig att vilja bli kramad och klappad på. Ingen borde få leva såhär. Jag önskar ingen mitt dåliga samvete över att barnet inte kan få dricka den där juicen hon längtar så mycket eller de där frukterna hon tycker så mycket om eller att mannen blir tunnare och tunnare eller min totala brist på ork och vilja.
Jag avskyr att verkligen se lika
eländig ut som jag känner mig
Kommentera