det viktigaste i livet är att välja

Sitter på prod.office och attackbokar hotellrum till artisterna, det lyser sol idag och det är 17 dagar kvar till festivalen!

Siesta! i mitt hjärta och sommar i mitt längt.

Solen har kommit fram lite grand. Det finns lite hopp i horisonten, men jag känner mig fortfarande så avtrubbad. Hur vågar man hoppas när allting har gått åt helvete så många gånger? Idag har jag inte fått något vettigt gjort. Sovit som en stock hela förmiddagen och sen bara druckit kaffe och tittat på "Being Human" samt Facebookat som vanligt. Nu har jag i alla fall tränat lite med hantlarna så armarna är helt stumma. Försökte rita lite innan men jag fick så ont i handen. Gnällgnäll.

Nu ska jag försöka hitta något positivt att skriva.

Jag är glad för alla fina saker som händer vännerna i mitt liv. Jag är glad för ett mail jag fick på FB igår från en vän jag saknat mycket. Jag är glad för alla fina kommentarer på konstbloggen (http://sophiebirken.blogspot.com). Jag är glad för att jag är frisk, mer eller mindre i alla fall. Jag är glad för att jag röker jättelite. Jag är glad för att det snart är vår. Jag är glad för att jag känner mig nära min man. Jag är glad för att mitt barn ger mig så mycket kärlek. Jag är även glad för att det finns så många bra TVserier att titta på.

Jag längtar ljus och hopp och att bli mig själv igen.

Jag kan inte låta bli att skriva om alla ontigheter. Det går liksom inte. Jag har inte så mycket annat i mitt liv. Familjen, vännerna och ångesten. Förhoppningsvis är inte detta min framtid, utan bara en fas. Jag vill verkligen hoppas på andra saker. Kanske har saker börjat vända, kanske har universum bestämt sig för att klappa oss lite medhårs. Min päls minns inte ens hur det känns.

Ibland tror jag att jag är tokig. Får såna konstiga anfall som sätts i gång av stress, där hjärnan verkligen inte fungerar. Det snurrar i min skalle och jag kan inte sätta stopp. Efteråt gråter jag och det känns som en blackout, som att jag inte kan förstå vad jag precis gjort och absolut inte varför. Kul att den enda remissen jag inte fått är den till psykologen. Jag orkar verkligen inte med mig själv.

Lämnade Nora framför TV i sovrummet, sittandes på en kudde med sin pall som bord drickandes ett glas äppeljos. En liten stund senare kommer hon ut och vill ha en blöja, när jag tar på henne blöjan upptäcker jag att hon är kall, blöt och klibbig. På frågan om hon har kissat ger hon mig ett arg NEJ. Följer med henne in på rummet och upptäcker att hon har hällt ut all josen på golvet. Jättenöjd liten skitunge sitter i äppeljosen och leker med sina playmobilgubbar. När jag börjar torka upp josen försöker hon hälla ut mer från det tomma glaset (där hon även lagt en av mina hårsnoddar), när det inte går tar hon helt sonika handdukarna från mig och fortsätter leka i det lilla blöta som finns kvar. Hela golvet är nu fyllt av playmobil och klibb. Tur jag är på bra humör nu, och att man älskar sitt barn så mycket.

Sofia var världens finaste och ringde CSN åt mig. Det verkar fixa sig men jag vågar inte riktigt tro på att saker och ting kan gå så lätt. Men jag känner mig avsevärt lättare till sinnet och vågar hoppas lite igen. (Ta i trä!)

Idag har jag maniskt ritat glas. Glas, glas, glas. Samtidigt som jag hypnotiserat tittat på Gossip Girl ,avsnitt efter avsnitt. Skön bot mot ångesten.

Caroline, Elin, Emma, Lina, Sofia och Systeryster. Ni är mina lungor när jag inte får luft. Mina ord när det enda jag kan yttra är tystnad. Mitt stöd när benen inte håller. Alla fina saker ni har gjort för mig är saker som hållt mig vid liv. Ni betyder så mycket för mig.

Markus. Utan dig hade det här livet inte varit uthärdligt. Utan vår kärlek hade jag inte överlevt. Utan dig vid min sida hade jag gått sönder. Ingen kan älska som vi, och ingen kan älska mig som du gör. Precis på det vis som jag älskar och avgudar dig. Du har aldrig varit annat än snäll mot mig och jag är så stolt över dig. Jag vill leva hela mitt liv med dig.

Nora. Min anledning att gå upp på morgonen. Min anledning att vakna. Min anledning att stanna kvar på jorden. Min framtid. Min kärlek. Min dotter. Du är mitt allt. Du är meningen med mitt liv. Jag kämpar varje dag för din skull. Att älska är inte ett ord som nog beskriver mina känslor för dig. Jag älskar dig upp till alla stjärnorna, tusen varv runt alla planeter och solsystem och tillbaka igen. I oändligheters evigheter.

förlåt för all min orkeslöshet

Mår illa av nervositet. CSN måste ha kompletterande uppgifter för att kunna ta ett beslut. Jag undrar om jag har förlorat precis vartenda positiva ben i min kropp. Det handlar ju inte bara om pengar, det handlar om min framtid. Min framtid, en framtid över huvud taget. Jag vet att jag gjorde fel i att hoppas lite grand men ibland är det så svårt att låta bli.

Sitter och väntar på mamma så jag kan lika gärna skriva lite till. Ska ta blodprov idag, har tid till hematologen på tisdag så jag måste ta provet denna veckan. Blir nervös trots att jag har kontroll över situationen, har ju gjort detta så många gånger. Min hjärna fungerar lite som den vill.

Tycker att det är roligt med konstkursen men jag brottas jättemycket med prestationsångesten. Allting jag gör som jag vet ska bedömas är fult och oinspirerat men jag vet att jag måste lämna in det ändå. Har ett litet arbete att skriva också och jag har börjat i tanken men blir så nervös att jag inte kan förmå mig att sätta mig och skriva ner det. Kraven på mig själv tar andan ur mig.

Markus har inte kollat sin mail på praktiken och jag tänker att han kanske inte kommit dit och att något har hänt och att han är död och jag oroar mig över att Nora ska vara på dagis hela dagen och jag får så ont i magen. Vill bara gå och lägga mig och sova bort dagen.

Jag sitter här och försöker arbeta upp något slags pepp inför att vara vaken. Trött så att det värker i huvudet och barnet är på dagis, sista dagen denna veckan till sovmorgon. Kan inte somna på kvällarna trots att jag blir trött tidigt. Måste vara vaken tills Markus och lägger sig för annars myllrar ångesten in över mig och jag känner mig tokig. Även när han väl ligger och klappar på mig när jag kvider, dröjer det länge innan jag lyckats mota bort virrvarret och kan slappna av utan att allt det hemska ska invadera mitt huvud.

Once upon a time in lalaland var jag sexton
och då:

++blev jag med piercing i läppen
++var jag förälskad i alla killarna i klassen, typ
++fick jag en vän som kröp mig under huden
++flyttade jag med flickorna till kollektivet
++gick jag hem från skolan för att ta livet av mig men ica hade inga rakblad
++drack jag vodka för första gången
++åkte jag på mitt första hultsfred
++färgade jag mitt hår rosarosa
++började jag sms-stalka en stackars kille som jag avgudade
++var jag fin men full av självförakt

Jag saknar henne ibland. Ibland känns det som hon finns här i mig men varje gång jag försöker gripa tag om henne, så famlar jag i luften. Inte så att jag vill vara den emotionellt och empatiskt handikappade flicka som jag var då, men jag känner mig aldrig som mig själv. Fångad i för mycket sjukdom, för mycket sorg, för mycket maktlöshet och JAG ORKAR INTE. Jag är så trött på att avsky mig själv. För jag har gjort det hela mitt liv och jag överdriver inte.

Jag skulle så gärna bara vilja ha någonting att se framemot. Jag befinner mig mitt ute på havet och ingenstans skymtar jag land. Så hänger jag upp allting på oviktiga saker, som den där Svenskt Tenn soffan som jag så gärna skulle vilja ha eller den där resan som jag så gärna skulle vilja åka på. De sakerna tar upp all min tanketid och jag sitter i soffan och gråter ögonen ur mig för att vi inte har råd för att det är så mycket lättare att gråta över de sakerna än att jag inte bytt linser på ett halvår eller att jag fryser så jävla mycket om fötterna för att mina skor är håliga och slita men att vi inte har råd med ett par nya.

Och jag sitter i soffan och gråter över saknaden efter mormor för att hon älskade mig så villkorslöst och jag älskar henne så mycket och jag önskar att jag kunde tycka om mig själv. I alla fall lite.

Idag har vi möblerat om i vardagsrummet och det blev rysligt fint. Jag svettas dock som en röv för att vår lägenhet är så galet varm. Ute viner höststorm och regnrusk och det är mysigt. Jag skulle nog inte vilja vara någon annanstans. Någon annan, javisst, men jag trivs nog ändå bra här. Jag vill inte sova, jag vill vara pigg. Imorgonbitti, pigg pigg pigg. Tröttheten är förlamande.

Imorgon ska jag sköta mig bättre. Usch.

Det är fredag idag och som alltid känns det inte riktigt så. Arbetslösheten gör dagarna likartade och jag är så trött. Kaffet kokas och vi har Canal+ hela helgen. Massa filmer och mys, men ändå, same same. Prestationsstressen är dock lägre under helgen men skillnaderna i liv blir alltid så påtagliga. Jag vill inte, men jag vill om ni förstår.

Har fått förkylning i halva halsen, ena visdomstanden och upp i örat. Det är så tråkigt, speciellt efter som jag verkligen längtar efter energi. Sovit nästan hela dagen, så otroligt skönt. Mensen är dock på ingång och mitt humör är inte att leka med.