Jag kan inte låta bli att skriva om alla ontigheter. Det går liksom inte. Jag har inte så mycket annat i mitt liv. Familjen, vännerna och ångesten. Förhoppningsvis är inte detta min framtid, utan bara en fas. Jag vill verkligen hoppas på andra saker. Kanske har saker börjat vända, kanske har universum bestämt sig för att klappa oss lite medhårs. Min päls minns inte ens hur det känns.
Ibland tror jag att jag är tokig. Får såna konstiga anfall som sätts i gång av stress, där hjärnan verkligen inte fungerar. Det snurrar i min skalle och jag kan inte sätta stopp. Efteråt gråter jag och det känns som en blackout, som att jag inte kan förstå vad jag precis gjort och absolut inte varför. Kul att den enda remissen jag inte fått är den till psykologen. Jag orkar verkligen inte med mig själv.
Ibland tror jag att jag är tokig. Får såna konstiga anfall som sätts i gång av stress, där hjärnan verkligen inte fungerar. Det snurrar i min skalle och jag kan inte sätta stopp. Efteråt gråter jag och det känns som en blackout, som att jag inte kan förstå vad jag precis gjort och absolut inte varför. Kul att den enda remissen jag inte fått är den till psykologen. Jag orkar verkligen inte med mig själv.
