Gud, jag hade glömt bort bloggen, eller egentligen trodde jag att den hade försvunnit, men icke. Jag har som vanligt mycket att skriva men jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Nattens tankar rör sig kring det faktum att jag är sådan som vill ha de jag tycker om i närheten när jag gör roliga saker. Jag har väldigt svårt att sortera bland vänner och bekanta, men så blir jag sjukt ledsen när de inte tänker likadant. Jag är så förbannat less på att bli förbisedd. Om en vecka fyller jag 25 och jag tänkte att jag skulle vänner-fira den på helgen därefter.
Efter som att jag har planerat att det ska vara mat och umgänge i fokus och inte den eviga alkoholen så blir det ju lite begränsat, med plats och så. Det blir inte en fest där alla kan komma och jag har riktigt svårt att hantera sållningen av folk. Som det ser ut nu så har det blivit sorterat i: vänner som är släkt med mig eller Markus, vänner som går wayback men som jag inte träffar så ofta på grund av tidsbrist (och inte aktivt val från min sida i alla fall ) och vänner jag pratar eller umgås med ofta.
Det finns en person som var min allra bästa vän i ett par år, någon som jag fortfarande gråter floder över att ha förlorat. Jag förstår inte hur tid kan få någonting så fint att blekna och försvinna! Jag älskar verkligen fortfarande, men det går inte. Vi kommer aldrig hitta tillbaka till varandra så länge situationen ser ut som den gör idag, en situation som förmodligen aldrig kommer förändras. Jag skriver låt efter låt efter låt om alltihopa, det är det enda jag kan sjunga om, de enda ord som kommer ur min mun och jag förstår inte varför saknaden efter vår vänskap gör mig mer ont än alla de fd. pojkvänner jag inte har någon kontakt med längre.
Jag orkar inte kämpa mer för någonting som inte längre finns, men det bor en storm i mig, av skuld, saknad och hämd.
Jävligt konstruktivt av mig, eller hur?!
Nattens tankar rör sig kring det faktum att jag är sådan som vill ha de jag tycker om i närheten när jag gör roliga saker. Jag har väldigt svårt att sortera bland vänner och bekanta, men så blir jag sjukt ledsen när de inte tänker likadant. Jag är så förbannat less på att bli förbisedd. Om en vecka fyller jag 25 och jag tänkte att jag skulle vänner-fira den på helgen därefter.
Efter som att jag har planerat att det ska vara mat och umgänge i fokus och inte den eviga alkoholen så blir det ju lite begränsat, med plats och så. Det blir inte en fest där alla kan komma och jag har riktigt svårt att hantera sållningen av folk. Som det ser ut nu så har det blivit sorterat i: vänner som är släkt med mig eller Markus, vänner som går wayback men som jag inte träffar så ofta på grund av tidsbrist (och inte aktivt val från min sida i alla fall ) och vänner jag pratar eller umgås med ofta.
Det finns en person som var min allra bästa vän i ett par år, någon som jag fortfarande gråter floder över att ha förlorat. Jag förstår inte hur tid kan få någonting så fint att blekna och försvinna! Jag älskar verkligen fortfarande, men det går inte. Vi kommer aldrig hitta tillbaka till varandra så länge situationen ser ut som den gör idag, en situation som förmodligen aldrig kommer förändras. Jag skriver låt efter låt efter låt om alltihopa, det är det enda jag kan sjunga om, de enda ord som kommer ur min mun och jag förstår inte varför saknaden efter vår vänskap gör mig mer ont än alla de fd. pojkvänner jag inte har någon kontakt med längre.
Jag orkar inte kämpa mer för någonting som inte längre finns, men det bor en storm i mig, av skuld, saknad och hämd.
Jävligt konstruktivt av mig, eller hur?!
Kommentera