För två år sedan låg jag på BB med detta lilla liv fortfarande i magen. Det värkförstärkande droppet gav mig dubbla värkar varannan minut och jag höll Markus hårt i handen. "Små blå smurfar gick över en väg" tänkte jag hårt varje gång det gjorde ont. Jag som var så inställd på den naturliga förlossningen, att skratta smärtan rakt i ansiktet och härda ut. Min kropp gjorde mig än en gång besviken. Sorgen över att så sällan fungera normalt tog mig lång tid att bearbeta. Fortfarande kan jag känna mig bitter.
19:07 plockade de ut henne ur min uppskurna mage. Mina armar utfläkta som vingar skakade hårt och det enda jag tänkte när de skar sönder mig var "Maybe if I close my eyes hard enough I'll wake up somewhere else if I just close my eyes sleep will save me from this nightmare" om och om igen. Både för att fokusera och för att tryggheten i den låten, som betytt så mycket för, som varit en så stor del av mig, fick paniken att hålla sig i schack.
Tårarna strömmade när de visade mig att barnet var en dotter.
De här två åren, hur kan de ha gått så fort? Lilla, lilla duktiga älskade unge. Jag är så ledsen för att du får se mig gråta så ofta, jag är så ledsen för att jag inte kan ge dig ett liv på rosa moln och en alltid leende mamma.
Livet, I say.
Livet.
19:07 plockade de ut henne ur min uppskurna mage. Mina armar utfläkta som vingar skakade hårt och det enda jag tänkte när de skar sönder mig var "Maybe if I close my eyes hard enough I'll wake up somewhere else if I just close my eyes sleep will save me from this nightmare" om och om igen. Både för att fokusera och för att tryggheten i den låten, som betytt så mycket för, som varit en så stor del av mig, fick paniken att hålla sig i schack.
Tårarna strömmade när de visade mig att barnet var en dotter.
De här två åren, hur kan de ha gått så fort? Lilla, lilla duktiga älskade unge. Jag är så ledsen för att du får se mig gråta så ofta, jag är så ledsen för att jag inte kan ge dig ett liv på rosa moln och en alltid leende mamma.
Livet, I say.
Livet.
