Jag är så satans trött och besviken och frustrerad just nu. Världen krymper och så står man där med en vän i varje hand och tittar på alla de tomma stolarna. Utan att riktigt fatta när alla reste sig och gick.
Jag tänker mig att livet är en väg, och att man färdas i en bil. Ibland är det så jävla vackert och man tänker "Det här ska jag aldrig glömma, bättre än så här kan det inte bli!" sen kommer det mil av granskog och när nästa vackra miljö dyker upp så har minnet av den förra redan bleknat och man tänker samma sak än en gång. Resan är så lång att man ibland glömmer bort den och helt plötsligt vaknar till och undrar vart milen tog vägen, var man har hamnat. Ibland händer det så fruktansvärda saker att man måste resa länge innan minnet blir suddigt i kanterna, men ibland måste man resa ända fram för att slippa komma ihåg.
Jag tycker om symboliken i denna tanke, den tröstar mig på något konstigt vis. Trots att jag inte riktigt vet vad det är jag behöver tröst för.
Ibland är jag så rädd för att bli gammal, men oftast är jag mest rädd för att inte bli gammal alls.
Jag tänker mig att livet är en väg, och att man färdas i en bil. Ibland är det så jävla vackert och man tänker "Det här ska jag aldrig glömma, bättre än så här kan det inte bli!" sen kommer det mil av granskog och när nästa vackra miljö dyker upp så har minnet av den förra redan bleknat och man tänker samma sak än en gång. Resan är så lång att man ibland glömmer bort den och helt plötsligt vaknar till och undrar vart milen tog vägen, var man har hamnat. Ibland händer det så fruktansvärda saker att man måste resa länge innan minnet blir suddigt i kanterna, men ibland måste man resa ända fram för att slippa komma ihåg.
Jag tycker om symboliken i denna tanke, den tröstar mig på något konstigt vis. Trots att jag inte riktigt vet vad det är jag behöver tröst för.
Ibland är jag så rädd för att bli gammal, men oftast är jag mest rädd för att inte bli gammal alls.
Kommentera