Oh min gud, jag är så uttråkad. Hela min kropp och hela mitt väsen vibrerar av energi som inte har någonstans att ta vägen. Så många idéer och storartade planer till ingen nytta. Jag vill så mycket att jag nästan börjar gråta, men också det är så meningslöst att jag till slut bara stirrar rakt ut i luften.
Ge mig ett liv, ge mig en kraft, ge mig en tro på mig själv. För fans skull.
Jag skulle vilja ha en personlig assistent som kunde göra allt det praktiska åt mig. Någon som jag skulle kunna säga åt att ringa, emaila, fixa, allt efter mitt huvud och min planering. Jag har inget självförtroende, inte någonstans. Ibland vet jag att jag kan, eller kanske kan, eller kanske skulle kunna, eller nej förresten jag kan nog inte. Slutresultatet blir alltid att jag skiter i det mesta, hellre det än att misslyckas. Om jag ger upp är det mitt eget val, om jag ger upp så har jag fortfarande någon slags missriktad jävla kontroll.
DUMMA IDIOTISKA HUVUD. Jag vill inte ha dig längre, ge mig någon annas funktionella hjärna. Jag hatar min egen, satans hittepåemolåtsasräddadumhjärna. Varför vågar jag inte? Jag tänker att jag ska maila och fråga om saker, men när jag stirrar på mitt mailkonto spelas hela senariot upp på mindre än en sekund och sen loggar jag snabbt som 17 ut igen. Jamenlönt då.
Det är som att det bor två personer i mig, en som är så jävla kreativ och kommer med 1000 idéer, uppfinningar, planer, böcker, låtar, ord, insändare och sen den som kollar lite under lugg och bestämmer sig för att det är sjukt mycket skönare i denna lilla bubbla av misär men helt utan misslyckanden.
Vilken roll spelar jag? Jag har ingen jävla roll. Mitt liv går ut på att andas, undvika jobbigheter och klappa på barnet, mannen, katten. Jag önskar så mycket att jag var någon annan. Med samma vänner, samma familj, samma lägenhet, jag vill vara i mitt liv men utan mig själv. Bort bort bort, dumma fittbrud. Jag vill inte vara mig själv. Jag vill inte vara mig själv. Jag vill vara någon annan. Typ dig.
Ge mig ett liv, ge mig en kraft, ge mig en tro på mig själv. För fans skull.
Jag skulle vilja ha en personlig assistent som kunde göra allt det praktiska åt mig. Någon som jag skulle kunna säga åt att ringa, emaila, fixa, allt efter mitt huvud och min planering. Jag har inget självförtroende, inte någonstans. Ibland vet jag att jag kan, eller kanske kan, eller kanske skulle kunna, eller nej förresten jag kan nog inte. Slutresultatet blir alltid att jag skiter i det mesta, hellre det än att misslyckas. Om jag ger upp är det mitt eget val, om jag ger upp så har jag fortfarande någon slags missriktad jävla kontroll.
DUMMA IDIOTISKA HUVUD. Jag vill inte ha dig längre, ge mig någon annas funktionella hjärna. Jag hatar min egen, satans hittepåemolåtsasräddadumhjärna. Varför vågar jag inte? Jag tänker att jag ska maila och fråga om saker, men när jag stirrar på mitt mailkonto spelas hela senariot upp på mindre än en sekund och sen loggar jag snabbt som 17 ut igen. Jamenlönt då.
Det är som att det bor två personer i mig, en som är så jävla kreativ och kommer med 1000 idéer, uppfinningar, planer, böcker, låtar, ord, insändare och sen den som kollar lite under lugg och bestämmer sig för att det är sjukt mycket skönare i denna lilla bubbla av misär men helt utan misslyckanden.
Vilken roll spelar jag? Jag har ingen jävla roll. Mitt liv går ut på att andas, undvika jobbigheter och klappa på barnet, mannen, katten. Jag önskar så mycket att jag var någon annan. Med samma vänner, samma familj, samma lägenhet, jag vill vara i mitt liv men utan mig själv. Bort bort bort, dumma fittbrud. Jag vill inte vara mig själv. Jag vill inte vara mig själv. Jag vill vara någon annan. Typ dig.
